och nu juli

Vi är mitt i sommaren. Värmen driver på. Lakanen är fuktiga och tunga varje morgon. Det finns ett löfte om lediga dagar längre fram. Min längtan uppehåller sig vid nuet. Jag vill vara i detta varma, vila vid vatten, tas om hand av naturen.

Några dagar är jag hemma. Går genom staden vid midnatt. Det faller ett lätt regn och min sandal har gått sönder. Det är enkelt att tänka stora tankar om sådant som aldrig blev större. Det är enkelt att bli äldre i relation till de vuxna barn som rör sig över torget.

Det är svårt att hinna med. Ett dåligt samvete sitter barnvakt åt den enkla glädjen. Vem är jag att välja och välja bort. Jag gör det enkelt för mig. Följer med, flyter, skjuter det som går framför mig. Vi är mitt i sommaren och jag längtar, längtar inte. Det här är det vackra.

Juni, nu juli.

I utkastet från slutet av juni står det:
Juni rusar. Varje dag är som en kort blinkning och sedan förbi. Barnen leker inpå sena kvällen, skriken ekar mellan landshövdingehusen. Solen har varit varm och snäll och jag har vilat i den. En eftermiddag på en klippa lyssnar jag till Christian Olsson när han kommenterar Sverige-Slovakien därför att det är det enda sättet jag vet att njuta fotbollen själv. 

Min kropp huserar en längtan efter att kasta mig ut och se hur livet tar emot mig. Känna hur någonting öppnar upp sig och tar mig med någonstans. Allt det där bor i mig och jag vet att jag har kraft att bära det. Vet att juni kan bära det. 

Efter julis första tre dagar vet jag:
Livet öppnade upp. Över en natt gick det från begränsat till gränslöst och vi sitter på uteserveringar igen efter åtta månader av social avhållsamhet. Det finns människor där som ler, slänger käft och bjuder på sig själva. Det finns män som låter blickarna falla till bara ben som banar sin väg förbi baren. Det finns lätta kickar.

Imorgon får jag min första spruta och det otroliga är här.