I utkastet från slutet av juni står det:
Juni rusar. Varje dag är som en kort blinkning och sedan förbi. Barnen leker inpå sena kvällen, skriken ekar mellan landshövdingehusen. Solen har varit varm och snäll och jag har vilat i den. En eftermiddag på en klippa lyssnar jag till Christian Olsson när han kommenterar Sverige-Slovakien därför att det är det enda sättet jag vet att njuta fotbollen själv.
Min kropp huserar en längtan efter att kasta mig ut och se hur livet tar emot mig. Känna hur någonting öppnar upp sig och tar mig med någonstans. Allt det där bor i mig och jag vet att jag har kraft att bära det. Vet att juni kan bära det.
Efter julis första tre dagar vet jag:
Livet öppnade upp. Över en natt gick det från begränsat till gränslöst och vi sitter på uteserveringar igen efter åtta månader av social avhållsamhet. Det finns människor där som ler, slänger käft och bjuder på sig själva. Det finns män som låter blickarna falla till bara ben som banar sin väg förbi baren. Det finns lätta kickar.
Imorgon får jag min första spruta och det otroliga är här.
No comments:
Post a Comment