om morgonen.

Jag kan inte minnas att det har hänt mig innan, men också det är sannolikt ett led i tillskrivandet av betydelse och romantiserandet. Drömmarna är långa och detaljrika, de utspelar sig under hela dagar och jag känner igen ansikte efter ansikte. Det är bara två ansikten som hela tiden återkommer och det som har gjort starkast avtryck i minnet när jag sedan vaknar är hans. Allt är precis som vore det verkligt, förutom det att snart ett år har gått där ingenting blivit sagt, inga möten på riktigt uppstått och alla känslor så metodiskt plockats undan. Det verkar inte helt ha lyckats, om man säger så.

Det börjar om.

Jag har inga ord, tänker jag. Ge upp tanken om att vara en skrivande person, tänker jag. Dras ändå hela tiden till att skriva på papper och i huvudet. Kommer aldrig längre än så. Vad är det att skriva då?

Sommarsemestern försvann i kall vind och svala temperatur. Det blev kanske för mycket krogen och alldeles för lite skogen. För mycket väntan på att någonting skulle hända och för lite vardagsflykt. För många dåliga försök. Det är lätt att känna besvikelse i efterhand, men jag minns också de bra dagarna. De var några starkt lysande och dessa bäddar jag mjukt för i minnet.

Tre veckor har passerat sedan den första arbetsdagen och jag minns igen hur det är att vara trött. Hur det är att lägga sig vid nio varje kväll och hur det är att ständigt ha telefon på stör ej. Jag minns hur svårt det är att vara vän när arbetet tar all social energi och jag minns därför att jag åter är i det. Det väcker som vanligt tvivel och ifrågasättanden. Det väcker lusten att fly staden.

och nu juli

Vi är mitt i sommaren. Värmen driver på. Lakanen är fuktiga och tunga varje morgon. Det finns ett löfte om lediga dagar längre fram. Min längtan uppehåller sig vid nuet. Jag vill vara i detta varma, vila vid vatten, tas om hand av naturen.

Några dagar är jag hemma. Går genom staden vid midnatt. Det faller ett lätt regn och min sandal har gått sönder. Det är enkelt att tänka stora tankar om sådant som aldrig blev större. Det är enkelt att bli äldre i relation till de vuxna barn som rör sig över torget.

Det är svårt att hinna med. Ett dåligt samvete sitter barnvakt åt den enkla glädjen. Vem är jag att välja och välja bort. Jag gör det enkelt för mig. Följer med, flyter, skjuter det som går framför mig. Vi är mitt i sommaren och jag längtar, längtar inte. Det här är det vackra.

Juni, nu juli.

I utkastet från slutet av juni står det:
Juni rusar. Varje dag är som en kort blinkning och sedan förbi. Barnen leker inpå sena kvällen, skriken ekar mellan landshövdingehusen. Solen har varit varm och snäll och jag har vilat i den. En eftermiddag på en klippa lyssnar jag till Christian Olsson när han kommenterar Sverige-Slovakien därför att det är det enda sättet jag vet att njuta fotbollen själv. 

Min kropp huserar en längtan efter att kasta mig ut och se hur livet tar emot mig. Känna hur någonting öppnar upp sig och tar mig med någonstans. Allt det där bor i mig och jag vet att jag har kraft att bära det. Vet att juni kan bära det. 

Efter julis första tre dagar vet jag:
Livet öppnade upp. Över en natt gick det från begränsat till gränslöst och vi sitter på uteserveringar igen efter åtta månader av social avhållsamhet. Det finns människor där som ler, slänger käft och bjuder på sig själva. Det finns män som låter blickarna falla till bara ben som banar sin väg förbi baren. Det finns lätta kickar.

Imorgon får jag min första spruta och det otroliga är här.

Internet, nummer ett.

 Det händer fortfarande, ganska ofta, att jag skriver. Det händer, men på platser som inte längre kan vara öppna av anledningar som har med privatliv att göra. Jag har varit gränslös. Främst kanske jag har varit gränslös i kärlekens namn och det passar sig inte. Den autobiografiska bekännelsefiktionen har gjort sitt. Det är förresten inte fiktion, bara ett sätt att friskriva sig från konsekvenser. Så jag provar igen. Börjar om. 

Alltid när jag börjar om saknar jag de väggar av ord som finns kvar på de gamla platserna. Jag tänker nu att det går att uppföra nya konstruktioner. Välkommen att iaktta.